fredag 3 mars 2017

[ min "förlossningsberättelse" ]

För att vara helt ärlig, är det här med förlossningsberättelser inte alls min grej, way too personal. Men tänkte att en kort version kan jag väl dra, utan alla trevliga och mindre trevliga detaljer!! Får bli som ett minne åt mig själv om inte annat.


Första tecknet på förlossning kände jag kvällen den 23.2. En annorlunda värk som plötsligt uppenbarade sig. Nånstans i bakhuvudet tyckte jag väl att den kändes bekant...
Dessa mindre aggressiva smärtor kom med halvtimmes mellanrum i ca 3h. I ett skede hann jag redan tänka att allt gått över. Men 1-2 tiden på natten började det sätta fart och hemma stannade vi tills jag helt enkelt inte stod ut längre. Mitt i natten längs med tomma vägar och gator körde vi lugnt in till BB i Åbo, medan radion bl.a. spelade "Man! I feel like a woman" med Shania Twain. Och visst kände man sig som en kvinna alltid, fast man just i det skedet önskade tvärtom. Har så många gånger tänkt att karlar med deras Manflu också borde få känna på en ordentlig förlossning!!!

Hur som helst, kl 04:00 betalar vi för parkeringen och traskar sedan lugnt mot ingången till förlossningsavdelningen. Emot oss i dörren kommer en ung kvinna som ser frågande ut, hur kan jag hjälpa liksom? Ööh, nå jag tänkt nu komma och föda! Brukar folk ha andra ärenden hit?
Nå vi blev insläppta och de kollade upp sammandragningar och övriga väsentliga detaljer :).

Kl. 05:00 fick jag äntligen traska in i förlossningssalen och jag bad och bönade om Epidural. Alltså himmelriket. Man fattar inte att en sådan pinande smärta kan vara bortblåst på så kort tid. 2 timmar senare visade klockan ca 7:30. I det skedet hade epiduralen släppt och de vanliga värkarna hade övergått till ett tryck neråt värre än djävulen själv.
Minns från min förra förlossning att man minsann ska vara förberedd på det värsta. Man tror att nu kan det inte bli värre, Åjo, det blir det!
Men efter 6 minuters krystning (säkert 6 längsta minuterna i mitt liv), fick vi äntligen vår lillebror.
Frisk och hurtig, och så gott som en kopia av sin storebror, vad gäller både storlek och utseende.


Efter ett par timmars chillande i förlossningssalen, önskade barnmorskan oss glatt Lycka till och VÄLKOMMEN ÅTER (jo tack, precis vad jag hade i tankarna just då!!), och vi fick äntligen fortsätta vidare till själva avdelnigen för mammor och nyfödda.

Det blev 3 nätter på BB, 1 mera än jag hade hoppats på, p.g.a. ett eventuellt litet biljud i hjärtat, som visade sig vara falskt alarm, tack och lov. 

Börjar ha tillräckligt av babyn och hjärtan. Själv känner man sig så hjälplös och babyn så skör.

När Alfons föddes var man nästan helt säker på att han hade ett medfött hjärtfel och man började redan förbereda oss på flytt och operation till Helsingfors. Det var tunga första timmar som nybliven mamma vill jag lova. Men som tur kunde en hjärtspecialist redan samma dag konstatera att inget hjärtfel var aktuellt. Vi kunde pusta ut.

När vi var med lillebror på andra ultraljudet började man misstänka extra vätska runt hjärtat, inte igen tänkte vi. Inte hjärtat igen. Men efter ett par timmar kunde man igen konstatera att allt var i sin ordning.

Så ni kan ju bara föreställa er vår förtvivelse då man nu började prata om biljud och hjärtat. Tredje gången gillt liksom. Men även denna gång kom vi undan med blotta förskräckelsen.

Slutet gott, allting gott!
Idag blir lillfisen 1 vecka gammal och vi myser hemma.
Den riktiga vardagen får vänta tills far i huset återvänder till jobbet...